*

Brister i den svenska lagboken avseende arbetssökande.

- En avanmälan hos Af (sökandekod 14) blev inte överklagbar till domstol förrän våren år 2009 (JK praxis).

- En avstängning från en statlig arbetsmarknadspolitisk åtgärd blev inte överklagbar till domstol förrän våren år 2009 (Europadomstolen).

- En Af handlingsplan, med innehåll och framställningssätt, är forfarande inte överklagbar till domstol trots att den är villkorad i arbetslöshetsförsäkringen.

- Kommuner kallar arbetssökande till kommunala åtgärder, och avslår pengar, enligt So'L 4:1, utan att kontakta Af, trots att detta är lag enligt SoL 4:4.

- Kommunerna kallar även sökande över 24 år till kommunala åtgärder, trots att detta inte står i lagboken, eller i förarbetena.

- Förvaltningsdomstolarna (LR och KR) samt JO accepterar att arbetssökande under hot om ekonomisk sanktion (utpressning) tvingas underteckna fullmakter i strid med lag SFS (1915:218) 3 kap. 28 §.

- En tidsmässig gräns saknas i lagboken om antal månader en kommun tillåts avslå medel på existensminimumnivå.

Själv fick jag helt avslag under 24 månader sammantaget under åren 2006--2009.

Därav även avslag på livsmedelsposten (nödmedel) under 6 månder sammantaget, och hyresbeloppet under sammanlagt 10 månader av 24 månader under åren 2006--2009.

- Och, i hur många år ska arbetssökande tvingas leva på kommunalt existensminimum efter förbrukad A-kassa p.g.a Af slapphet och inkompetens? Någon gräns enligt svensk lag?

*

Läser man i pressen och surfar på nätet framgår det tydligt att olika myndigheters bristande utredningar i individärenden har blivit ett samhällsproblem i Sverige.

Det gäller t.ex myndigheter som AMS, Af, FK, domstolar, kommunernas IoF, osv.

Brister i utredningar eller felaktiga och undermåliga utredningar eller inga utredningar alls måste bero på slappa och/eller inkomptenta handläggare. En del av handläggarna är sannolikt även illvilliga och prestigefyllda.

Detta problem får allvarliga konsekvenser för Sveriges medborgare.

Parallellt med att dessa tjänstemän i de flesta fall går fria.

Underligt nog verkar politikerna blinda för detta växande problem.

Vad göra?

Starta en Facebookgrupp om problemet?

Gå till Europadomstolen i VARJE enskilt fall?

Överbelasta JO, JK, och DO?

Överbelasta förvaltningsdomstolarna?

E-mail-bomba politikerna?

Eller, ska vi lägga ut namnen på de offentligt anställda handläggare, vilka saknar moral och rättskänsla?

Bloggare har enligt en dom i HD en journalistisk frihet.