Christina

7 februari 2011 19:10

Brott mot PuL.
Straff.
49 § Till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
a) lämnar osann uppgift i sådan information till registrerade som föreskrivs i denna lag, i anmälan till tillsynsmyndigheten enligt 36 § eller till tillsynsmyndigheten när myndigheten begär information enligt 43 §,
e) behandlar sådana personuppgifter som avses i 13 och 21 §§ i strid med 5 a § andra stycket

Skadestånd.
48 § Den personuppgiftsansvarige skall ersätta den registrerade för skada och kränkning av den personliga integriteten som en behandling av personuppgifter i strid med denna lag har orsakat.

RH 2008:87 Fråga om innebörden av begreppet personuppgift i personuppgiftslagen samt skadeståndsskyldighet.

Skadestånd.
Kränkningsersättning förutsätter enligt lagtexten en ”skada”, men inte att en medicinskt påvisbar psykisk personskada föreligger. Det är ändå det vanligaste att kränkningsersättning utgår parallellt med ersättning för personskada (företrädesvis sveda och värkersättning). Gemensamt för de två ersättningsslagen är att de utgör ersättning för icke-ekonomisk skada, dvs. en ideell skada.

Det går dock en skiljelinje mellan ersättningsslagen. Denna har klargjorts av Högsta domstolen i NJA 1999 s. 441: Lidande som någon drabbas av till följd av brott kan ersättas enligt olika bestämmelser i skadeståndslagen. Enligt 5 kap 1 § har den som utsatts för brott rätt till ersättning för bl.a sveda och värk som hon eller han drabbats av till följd av brottet. Som sveda och värk räknas även olika former av psykiskt lidande, exempelvis i form av ångest, sömnsvårigheter eller depressiva reaktioner, som sålunda, åtminstone i den mån de närmast är att se som ett led i ett sjukdomstillstånd, kan bli ersatta på denna grund. Bestämmelsen i 1 kap 3 § (numera 2 kap 3 §) är däremot inte avsedd att ge ersättning för denna form av lidande utan för den personliga integritetskränkning som följer av sådana brott som avses med bestämmelsen (jämför t ex NJA 1991 s. 766). Detta utesluter inte att ersättning enligt 1 kap 3 § kan utgöra kompensation även för sådan oro och sådant obehag som kan bli följden av ett angrepp på den personliga integriteten.
Skillnaden mellan ersättning för kränkning och för sveda och värk kan kortfattat beskrivas i följande fyra punkter.

Kränkningsersättningen förutsätter inte en personskada, vilket sveda och värkersättningen gör.

Kränkningsersättningen avser till allra största delen upplevelsen vid och karaktären av själva skadehändelsen (momentant), medan ersättning för personskada tar sikte på följdverkningarna efter skadehändelsen.

Kränkningsersättningen bestäms huvudsakligen på objektiva grunder, Kränkningen ersätts bara om den orsakats av brottslig gärning av visst slag, vilket inte krävs för en personskada.

I proposition 2000/01:68 uttalas följande (s. 19 och 51 f). Kränkningsersättningen tar sikte på att ersätta den kränkning som uppkommer just i samband med angreppet. Utgångspunkten för bestämmande av kränkningsersättning måste vara en skönsmässig bedömning, baserad på förhärskande etiska och sociala värderingar. Man bör alltså i första hand se till vilken kränkning som typiskt sett kan anses ha uppkommit genom angreppet. Det innebär att ersättningen i stor utsträckning får bestämmas med ledning av objektiva faktorer. Trots detta bör man i särskilda fall kunna ta hänsyn till intensiteten i den skadelidandes upplevelser av kränkningen. Om det i det enskilda fallet framkommer att kränkningen har varit särskilt allvarlig eller kanske lindrigare än normalt, bör detta således kunna medföra avvikelse från den mera schablonartade bedömning som annars bör göras. Det kan t.ex vara fråga om att den kränkte på grund av tidigare upplevelser har påverkats särskilt starkt av ett angrepp på den personliga integriteten. Om detta har varit förutsägbart måste det också kunna beaktas vid bedömningen av graden av kränkning (jämför NJA 1989 s. 374 ).