Christina

9 juli 2010 21:08

Bristfälliga motiveringar är ett ofta förekommande tema i JO:s
ämbetsberättelser.

Att motiveringsskyldigheten enligt 20 § FvL
endast gäller slutliga beslut i ärenden om myndighetsutövning får naturligtvis inte uppfattas så, att motivering generellt kan avvaras i andra fall.

JO har i några fall markerat, att ett sådant motsatsslut saknar grund (JO 1976/77 s. 146, JO 1995/96 s. 332).

En annan sak är, att ”ju mera ingripande ett beslut är för den enskilde – dvs.ju
viktigare beslutet objektivt sett får anses vara för denne – desto större krav ställs på myndighetens beslutsmotivering” (JO 1997/98
s. 185).

Regleringens utformning – avsaknaden av konkreta uppgifter om vad en motivering ska innehålla – medför emellertid, att myndigheternas
tillkortakommanden sällan direkt kan relateras till lagtexten.
Här ska bara ges några exempel på typiska felgrepp, som JO påtalat. (En utförligare redovisning finns i Hellners–Malmqvist
s. 222 ff. För en mera analytisk och kritiskt inriktad granskning, se Heuman s. 123 ff.)

Som ett grundläggande krav anges i JO 2004/05 s. 188 att myndigheterna i sina beslut anger vilka föreskrifter de har tillämpat.
Detta kan enligt JO ske genom att myndigheten anger numret på de paragrafer som är tillämpliga och författningarnas namn och nummer i den författningssamling där de kungjorts.
Ofta är dock detta inte tillräckligt.

Myndigheten måste normalt också redogöra
för innehållet i föreskriften och förklara vilken betydelse den har för bedömningen av ärendet.
Att som motivering endast återge tillämplig lagtext är självfallet inte tillräckligt (JO 1981/82 s. 276, JO 1990/91 s. 101).

Att ersätta ett eget resonemang med hänvisningar till vad som framgår av andra dokument är en vansklig metod.

I JO 2004/05 s. 160 konstaterade JO att den omständigheten, att en socialnämnd samtidigt med sitt beslut översänt ett motiverat tjänsteutlåtande, inte innebar att själva beslutet motiverats.

En förutsättning för att ett förfarande med särskild motiveringshandling ska uppfylla kravet
i 20 § FvL var enligt JO, att det i beslutet hänvisas till handlingen och att den också fogas till beslutet som bilaga.

Inte heller är det tillräckligt att i ett beslut enbart hänvisa till den gjorda ”utredningen”,
om det inte närmare preciseras vari denna består (JO 1998/99 s. 214).

Ett mera obestämt åberopande av omständigheterna i övrigt, är en otillfredsställande utfyllnad i en beslutsmotivering.
Om det dessutom, som i JO 1993/94 s. 152, förelegat andra ”omständigheter” som talat för en annan bedömning än den som myndigheten gjort,
framkommer bristerna än klarare.

På liknande sätt har en hänvisning till ”brottets art” i ett beslut ang. villkorlig frigivning ansetts otillräcklig som motivering, då det framgick av myndighetens yttrande till JO, att därmed avsågs olika omständigheter, som alltså
inte redovisats i beslutet, utan dolts under det citerade uttrycket (JO 1997/98 s. 185).

Även om myndigheten skulle anse att vad som framförts i ett ärende är irrelevant eller ohållbart, är det väsentligt att parts
argumentation inte lämnas obesvarad.
JO har t.ex kritiserat en försäkringskassa, som i sitt beslut underlåtit att nämna och bemöta
invändningar som riktats mot sakuppgifter i ett kommunicerat beslutsförslag (JO 1994/95 s. 390).

Svårigheter att kortfattat förklara bevekelsegrunderna för ett beslut får inte leda till att motivering helt utelämnas, eller utformas
på ett intetsägande sätt.
Sådana problem uppstår främst när det är fråga om mera skönsmässiga överväganden om lämplighet och
skälighet, liksom då myndigheten har att beakta t.ex särskilda eller synnerliga skäl. JO har vid upprepade tillfällen betonat, att myndigheterna
även i sådana fall måste åstadkomma mera än att endast informera parten om att något inte är lämpligt, eller att åberopade skäl inte är tillräckliga.
Av motiveringen ska alltså även framgå
anledningen till att myndigheten inte anser att åberopade omständigheter utgör t.ex sådana ”särskilda skäl” (JO 1998/99
s. 189), ”synnerliga skäl” (JO 1994/95 s. 219), ”väsentliga olägenheter”
eller ”väsentliga svårigheter” (JO 1996/97 s. 209) som krävs enligt den tillämpliga regleringen.

Liknande typer av skenmotiveringar har kritiserats av JO även i andra fall, där det inte funnits något tydligare inslag av diskretionär
prövningsrätt.

I hanteringen av massärenden, där omständigheterna i flertalet fall är tämligen likartade, används ofta på förhand bestämda
beslutsmallar med standardmotiveringar.

Anlitandet av elektroniska förfaranden ökar naturligtvis bruket av sådana motiveringar i
förvaltningen.
Att en standardiserad motivering måste frångås eller kompletteras med ytterligare skäl, om ett ärende i något avseende avviker från det normala, har vid upprepade tillfällen betonats av
JO.