.

Inom kommunen finns åtminstone 2 kända fall där handläggare har tvingat arbetssökande att skriva under frivilliga avtal enligt SekrL 14:4.

När den sökande inte undertecknat det frivilliga avtalet har endast nödmedel utgått som en sanktion, ända upp till 22 månader

Handläggarna har sedan omskrivit skälen till avslagen till Länsrätten för att få rätt.

Nedanstående gäller t.ex. för tvångsarbete inom både staten/Af och kommun.

Citerar: 

- " För de som omfattas av åtgärder i jobb- och utvecklingsgarantin gäller bestämmelserna i

När det gäller tvångssysselsättning för kommunalt försörjda var politikerna inne på resonemanget om tvångsarbete enligt

den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. (se prop. 1996/97:124, s. 172).

Det man tänkte på var artikel 4 i konventionen som handlar just om tvångsarbete. Såhär står det i artikeln som Sverige är förpliktat att följa:

Artikel 4 – Förbud mot slaveri och tvångsarbete.
1. Ingen får hållas i slaveri eller träldom.
2. Ingen får tvingas att utföra tvångsarbete eller annat påtvingat arbete.
3. Med ”tvångsarbete eller annat påtvingat arbete” enligt denna artikel förstås inte
a) arbete som vanligtvis utkrävs av den som är frihetsberövad i enlighet med bestämmelserna i artikel 5 i denna konvention eller som är villkorligt frigiven från sådant frihetsberövande,
b) tjänstgöring av militär art eller, i länder där samvetsbetänkligheter mot sådan tjänstgöring beaktas, tjänstgöring som i dessa fall utkrävs i stället för militär värnpliktstjänstgöring,
c) tjänstgöring som utkrävs när nödläge eller olycka hotar samhällets existens eller välfärd,
d) arbete eller tjänstgöring som ingår i de normala medborgerliga skyldigheterna.

Enligt punkt 3 utgörs inte påtvingat arbete utan ersättning eller sådant arbete med usla ersättningar något undantag. I rättsfallet

 van der Mussele ./. Belgien, Ser. A Vol. 70 prövade Europadomstolen i Strasbourg frågan med utgångspunkt i ILO–konventionen nr. 29 om tvångsarbete m.m och prövade därvid om arbetet hade utkrävts  

Rättsfallet ställer alltså upp två rekvisit för att vara tillämpligllet

Dels sanktionsrekvisitet, dels frivillighetsrekvisitet.

Fallet, som prövades med utgångspunkt i ILO-konventionen nr 29, gällde en advokat som tvingades utföra arbete utan ersättning, och vid underlåtenhet hade inträde i det belgiska advokatsamfundet inte varit möjligt.

Sanktionsrekvisitet ansågs vara uppfyllt eftersom klaganden löpte risk att inte bli antagen som medlem av det belgiska advokatsamfundet om han vägrade utföra arbetet. När det gällde frivillighetsrekvisitet fann domstolen att det faktum att klaganden vetat om kravet på obetalt arbete inte automatiskt medförde att han godtagit detta.

Istället gjorde man en proportionalitetsbedömning varvid man ”prövade om den börda klaganden ålades genom kravet på obetalt arbete stod i rimlig proportion till fördelen av att vara verksam som advokat och om man i ljuset därav kunde tala om frivilligt arbete.” (se Infolex, not 12 till SFS 1994:1219, 2000 som alltjämt torde äga juridisk giltighet).

Det är den här proportionalitetsbedömningen som är lite oklar vad gäller tvångsmässig sysselsättning för de kommunalt försörjda och för de i statliga jobb- och utvecklingsgarantins fas 3.

Eftersom det råder fullföljdsförbud enligt 22 a § förordningen (2007:414) om jobb- och utvecklingsgarantin så måste man juridiskt sett angripa problemet med hänvisning till 3 § andra stycket förvaltningslagen (1986:223) och då under åberopande av brott mot artikel 4 i konventionen samt under åberopande av de formella reglerna i artikel 6 (rätten till domstolsprövning, som svenska staten kommer att göra gällande giltighet endast vid ekonomiska förmåner, men detta resonemanget är juridiskt sett tveksamt) och artikel 13 (rätt till ett effektivt rättsmedel).

Eftersom man också enligt artikel 35 punkt 1 i konventionen måste uttömma alla nationella rättsmedel (genom länsrätt, kammarrätt och regeringsrätten då beslut av / kommun / arbetsförmedlingen/ är ett förvaltningsbeslut), är det alltså lämpligt att man åberopar konventionen redan i sitt överklagande.

Efter sista instans avslagit överklagandet utan att beakta konventionen på det sätt man åberopat, har man sex månader på sig att klaga hos Europadomstolen i Strasbourg, detta också enligt artikel 35 punkt 1 i konventionen.

Enligt artikel 34 är det möjligt att göra en gruppanmälan av enskilda som känner sig drabbade av konventionsbrott.

De rättsföljder som kan bli aktuella vid konventionsbrott kan man läsa om på sidan 63 och framåt, bla. skadestånd (damages). Jämför artikel 41 i konventionen.

Se även ILO konvention 29 och 122.