Läste igår i en lokaltidning om en hemlös, arbetslös, och sjuk invånare i NV Stockholm, som helt plötsligt hade fått avslag på pengar till ett recept. OCH, inte nog med detta, kommunala soc hade behållit originalreceptet i 2 månader!

Strategin och taktiken från de kommunala blankettgranskarna är att avslå så mycket som möjligt, oavsett alla individuella och samhälliga konsekvenser.

Hur kan detta tillåtas och öht existera i en modern rättsstat som Sverige?

Arbetssökande som befinner sig i en statlig nationell arbetsmarknadsåtgärd får sin ersättning från försäkringskassan, och ersättningen kallas för aktivitetsstöd (=116.088 arbetssökande i v.25 år 2009).

Försäkringskassan betalar ut 435 miljarder kronor årligen, vilket motsvarar närmare hälften av statsbudgetens utgifter.
Myndigheten tar årligen ca 15 miljoner beslut om ersättning, och verkställer mer än 60 miljoner utbetalningar till enskilda.

Vad skulle då knappt 10 miljarder i beslut ytterligare betyda (kommunernas utbetalningar av försörjningsstöd)? Absolut ingenting!

Däremot skulle rättssäkerheten öka betydligt, och besluten skulle inte ske utifrån vad handläggaren tycker om invånaren.

Det initiala arbetet med blankettgranskningen hos FK sker hos arbetsenheter i Norrland (Jämtland tror jag), vilket betyder att det även minskar arbetslösheten däruppe i Norrland, vilket är positivt.

De kommunala blankettgranskarna granskar runt 20-30 blanketter/månad,

I Sverige finns 290 st kommuner. Drygt 215 000 blanketter fördelade på drygt 7 000 anställda/månad.

Staten eller SKL kan förskottera 10 miljarder (exklusive löner och overheadkostnader) till en granskningsenhet i t ex Kiruna / Piteå / Luleå, och sedan debitera kommunerna efter uppgifter om de sökandes erhållna belopp sorterat på postnummer/kommun.

http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2009/10494/Sammanfattning.htm