Dödkött inom byråkratin.

Jag har ingen exakt siffra på vad arbetsmarknadspolitiken i Sverige kostar per år, inte heller någon siffra på vad Arbetsförmedlingens ca 11.000 anställda kostar per år, om vi då bortser från kostnaden för a-kassan, aktivitetsstödet, och det belopp som olika åtgärder kostar, inkl. de anordnarbidrag som pyttsas ut till externa leverantörer.

Eftersom jobben i Sverige inte räcker till för alla, och få nya jobb skapas, samtidigt med det politiska budskapet om lönedumpning, så har arbetsförmedlarna lika svårt att hitta riktiga och korrekt avlönade jobb som de sökande själva har.

De riktiga jobben tillsätts med dem som redan har ett jobb. Det blir samma rundgång som med bostäder.

Vad ska då arbetsförmedlarna pyssla med under sin arbetstid?

Klicka på knappen matchning?

Skriva meningslösa automatiserade handlingsplaner?

Underteckna drygt 1 miljon blanketter per år till F-kassan för aktivitetsstöd?

Titta på en halv miljon "mina-sökta-jobb-listor"?

Godkänna 100.000 ledighetsansökningar per år?

Godkänna 50.000 tandläkarbesök?

Kontrollera anordnare över en kopp kaffe?

Printa ut och underteckna beslut om anvisningar?

Skriva fåniga brev till de arbetssökande?

Kalla in tolkar till dem som inte kan tala svenska?

Kalla in f-kassan för dem som är sjuka?

Kalla in lotsar för dem som är nyanlända?

De arbetssökande skriver in sig själva på Af via nätet.

De arbetssökande söker själva a-kassa.

De arbetssökande letar själva efter jobb, och söker jobben själva.

De arbetssökande är inte anställda hos Af, inte heller hos anordnarna, men Af behandlar de sökande som om arbetsförmedlarna var gamla brukspatroner från industrialismens tidevarv på 1800-talet.

Har några effektivitetskonsulter gått igenom Af:s uppgifter och rutiner?